Dagens skiva försöker recensera The Bedlam in Goliath
Dagens skiva fortsätter med paradgrenen att visa att företeelsen värderande skivrecensioner borde genomgå en rejäl kulturrevolution á Mao Tse Tung. Känslor människor får ut av olika sorters musik formuleras ofta i skivrecensioner som objektiva faktum, uppenbarelser som svävat ner från idévärlden in i journalistkårens högborg, för att knappas in på skinande tangentbord och distribueras till Kreti och Pleti, som behöver vägledning i sina val av stil och kultur. Deras välsignade perceptionsuppfattningar sprider klarhet i förmedlingen av den universalistiska läran, och i episka trumpetstötar utstöter man i recensionsform vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, indie eller sellout.
Eller sätter skivrecensenten egentligen bara krokben för sig själv när denne analysera skivor som om själva musikupplevelsen skulle vara mer än en subjektiv cortexretning? Inte för att varken denna recension eller Dagens skiva över huvud taget är ett enskilt fall, men vi ger oss på en liten analys av recensionen för den egna behållningens skull. Och vad är det då vi hittar? Utöver det vanliga “förbannelse”-tjafset som vi sett i precis varenda sågning av skivan, så hittar vi följande:
Här är i alla fall hänsvisningar till en känsla av upprymdhet med, vilket skulle vara förträffligt om inte nästa mening påstår något om hur kreativa och musikaliska skapelseprocessen har förändrats jämfört med första skivan. Ett påstående taget ur luften. Men sådant kanske inte spelar så stor roll på Dagens skiva. Vad är alternativet liksom, göra research?
Formeln? Denna var “sökt” redan på debuten, och den var att förnya sig själv och inte vara fast i gamla musikaliska mönster. Det är ett experimentellt band som är blev till just för att ta sig ur ett stelbent mönster. Svävar ut alldeles för mycket? Som bandet själv säger så är De-Loused inte representativt för vad dom själv anser vara deras “stil”. Dessutom så är Bedlam om ens måttligt “utsvävat” i jämförelse med passager på Frances the Mute och Amputechture. Gått slentrian i konceptet? Samma sak där. Hela The Mars Volta-projektet går ut på att hitta en ny musikalisk väg med varje skiva. Omar uttrycker sig som följande på tal om att göra nya skivor:
You give yourself an opportunity to reinvent yourself. And reinvention comes from boredom, which tems from practice, motivated by a need to challenge one’s self.
Sätt detta i relation med energin Tomas Lundström gav att recensera skivan:
Nä, den har nog nått oss läsare i form av denna pekorala recension fyllt med subjektiva värderingar i förklädnad av en informerad skribent som skriver “sanningen”, enbart för att denne inte är nöjd med musikupplevelsen. Vilket är helt okej att göra, så länge man inte formulerar sig som om man försöker upphöja sina egna tankegångar till allmän lag.
februari 13, 2008 vid 11:20 e m
Jag förstår att skribenten till den här texten är väldigt upprörd över att “Bedlam…” sågats, men jag förstår inte riktigt invändningarna som angivits. På vilket sätt framförs Tomas Lundströms åsikter i recensionen som objektiva faktum? Det är väl för de allra flesta människor underförstått recensenten som undertecknat recensionen skriver om sina egna intryck av skivan? Tycker du att man, för att undvika att inbitna fans blir upprörda, för säkerhets skull ska skriva ett “jag tycker” eller “mitt intryck är att” framför varje omdöme?
Du har rätt i att musikupplevelsen är subjektiv, men att skriva om musik är inta att påstå att man är objektiv.
februari 13, 2008 vid 11:29 e m
Cry babies!
Förresten, vet ni vad cortex betyder?
februari 13, 2008 vid 11:34 e m
Bryr mig inte ett skit att den sågats, men har alltid stört mig just hur man formulerar sig. På vilket sätt skulle en recension skada av att vara mer tydlig? Antingen tar man det underförstådda och presenterar det som vad det är, eller så kan man ännu hellre skriva recensioner på ett mer deskriptivt sätt. Det stilistiska och personliga i skrivandet behöver inte alls bli lidande av att fokusera på hur själva musiken låter eller hur inspelningsprocessen har gått till. Istället blir det recensioner om “jag tycker skiva x eller låt x är bättre än y”. Totalt meningslöst, just därför att om nu musiklyssnade är en så personlig upplevelse – vem bryr sig då om vad Svenne Banan eller Grillbritt i snabbköpet tycker? Och hur gärna jag vill tro att värdeomdömens subjektivitet är en självklarhet för flertalet så tror jag inte att det är fallet alla gånger.
Erik B: http://en.wikipedia.org/wiki/Cortex
Vaddårå?
Tror ni inte att värderande skivrecensioner har förlorat sitt värde? Förut så fungerade skivrecensioner i musiktidningar som informationskällor som man kunde använda i avgörandet av vilka skivor man skulle köpa. Om man kopplar detta samman med en syn på musikjournalister som “experter”, som satt inne med kunskaper för att på allvar kunna avgöra vad som verkligen var god musik så användes skivrecensioner förut till någonting (vettigt eller inte). Det var före internet. Och före kassettbandet, som medförde att man kunde spela av vinyl och CD-skivor från kompisars samlingar. Nu finns möjligheten att läsa om en artist och ladda ner eller lyssna på musiken direkt i nästa sekund. Möjligheten att kunna avgöra själv vad som är bra eller inte har aldrig varit större, och växer hela tiden. Synen på musikjournalister som “kunniga” i vad som är bra eller dåligt faller platt till marken. Vad ska man då med värderande skivrecensioner till?
februari 14, 2008 vid 6:30 f m
sluta lipa, emojävlar
februari 14, 2008 vid 7:34 f m
För att guida i floran, Kamrat M? Eller tänker du tanka ner allt på internet och lyssna igenom det?
“Deras välsignade perceptionsuppfattningar sprider klarhet i förmedlingen av den universalistiska läran, och i episka trumpetstötar utstöter man i recensionsform vad som är bra eller dåligt, gott eller ont, indie eller sellout.” Hallå?
Och förresten – vem tolkar en recension som en “sanning”? Recensionen är underskriven med ett namn. En person. En tanke.
februari 14, 2008 vid 10:44 f m
Arg skåning: Nä, kajalen formas bättre med en tår eller två.
Ronny: Men varför ska man guida i floran genom att säga “det här är bra”, om man inte kan vara förespråkare för någon annan än sig själv? Dessutom kan man “guida i floran” utan att vara värderande. Det finns andra sätt att skriva recensioner på. Dessutom behöver man knappt “ladda ner” musik nu längre innnan man kan lyssna på det, utan sätta på streams med ett klick.
Vem tolkar en recension som sanning? Förhoppningsvis ingen, men jag tror samtidigt att människor inte kan undgå att få sina egna upplevelser påverkade av omdömen dom redan läst – särskilt om det är från en källa som man ser upp till, oavsett vad den är. Ord och formuleringar spelar roll för hur man uppfattar saker, vilka bisatser som konnoteras, vad som är underförstått, etc. Själva uppfattningen av det skrivna ordet är även den subjektiv, men värdeomdömen är nog svårare att skaka av sig än obehagliga lyssningsupplevelser i sig. Jag kommer själv ihåg när jag var mindre och verkligen tog illa upp av vad jag läste, eller fick tankegångarna i olika banor redan innan jag lyssnat på skivan och som sedan ekade och påverkade själva lyssningsupplevelsen. Och anledningen till att det inte händer nu är inte att jag fått mentala superkrafter, utan att jag inte läser recensioner längre innan jag lyssnat på skivan.
Tycker själv det är en ganska intressant fråga som det är väl värt att diskutera. Men det kanske inte skulle ha kommit fram i en “recension av en recension” eller förknippas med The Mars Volta över huvud taget. Men nu är det för sent… Och jag väntar fortfarande på ett bra försvar av dom värderande skivrecensionerna.
februari 14, 2008 vid 10:48 f m
din recensionsrecension luktar mest pekoral. inget bra pekoral dessutom.
februari 14, 2008 vid 10:58 f m
Härligt med välformulerade argument. Stort tack, power!